Jag är inte explicit med i arbetet i Bredbandsforum hos PTS, men naturligtvis följer jag precis som många andra arbetet som pågår. Dels där, dels i de olika syskonprojekt som kommer fram här och var. Jag vet inte ens hur många som finns, men många är de. Ännu mindre vet jag exakt vad var och en handlar om.
Tyvärr har jag ännu inte stött på något som tar upp det som jag ser som de egentliga problemen med dagens utbyggnad av bredband. Problem som jag dessutom enbart ser i de kommuner där jag anser att man gjort eller gör fel. Medan det i andra fungerar hur bra som helst. Just denna skillnad i hur bra bredband det finns, och kopplingen mot vissa affärsmässiga, avtalsmässiga och teknikmässiga val som gjort, gör att jag tror jag är något på spåren. Dessutom ska jag säga att jag ignorerar diskussionen om skillnad eller inte mellan bredband och Internetaccess. Jag tycker det är skillnad, stor skillnad, men det får jag återkomma till.
Jag har tagit upp detta med ganska många, och en del förstår, en del vill inte förstå, en del tycker jag har fel, men tillräckligt många vill jag ska förklara, så, denna text kom till. Till slut.
Problemet med utbyggnad av bredband har att göra med ihopblandningen av IT-politik med regionalpolitik. Jag skiljer mellan dessa genom att jag anser regionalpolitik mer eller mindre bara är en fråga om vem som betalar, medan IT-politik har mer med teknikval och till viss del affärsmodeller att göra.
Om målet är att “alla ska få tillgång till bredband” så är det ganska klart att det kommer alla få. Alla som idag har elektricitet bor uppenbarligen så till att det går att dra någon typ av sladd till dem. Eftersom det går, så går det också att få dit en sladd som för fram IP-paketen. Det är alltså inte problemet. Problemet är hur lång tid det tar, vad det får kosta, vad man får för pengarna, och vem som betalar.
Givet att vi förstår att livstiden på fiber är lång (mer än tjugo år), och att investeringen därmed måste vara långsiktig för att avskrivningskostnader är låga under livstiden, då förstår vi också att frågan om vem som är villig att betala för nedgrävning av fiber består i att dels ha någon finansiär som kan göra så långsiktiga investeringar, att man inte försöker skriva av investeringen i förtid, och att den som äger fibern kan hyra ut fibern under hela livslängden och därmed få in hyresintäkter. Detta i sin tur innebär att den som gräver ner fiber helst inte ska ha några konkurrenter på samma sträckning, men detta kan man bara lösa på två alternativa sätt. Antingen förbjuder man parallellförläggning, eller så är priset för att hyra svartfiber som grossistprodukt tillräckligt lågt. Dvs, erbjudandet som fiberägaren ger på marknaden är sådant att det är ointressant för en konkurrent att göra en parallellförläggning. Fiberägaren kan alltså själv till stor del påverka huruvida den kommer få konkurrenter eller inte.
Vad är då rätt pris, för ägaren av fibern måste ju hitta kunder? Ja, här är en av de svåraste nötterna att knäcka, och det är att produktionspriset är beroende på förutom markförutsättningar etc framför allt hur lång sträcka fiber skall grävas ner. Medan hushållen (som är kunder till de som aktiverar fiber) enbart är beredda att betala ett fast pris per månad för sin anslutning. Detta innebär att det finns två modeller: antingen betalar fiberägaren kostnad per meter för investeringen, medan den hyr ut mot fast kostnad per hushåll, eller också är det den som aktiverar fibern som betalar per meter och fakturerar per hushåll. Någonstans måste skillnaden i debitering hanteras. På så sätt att de hushåll där kostnaden per meter är lägre (under fiberns hela livslängd) än månadskostnaden subventionerar kostnaden för de hushåll där den är högre.
Men det gäller inte att bara ha ett bra erbjudande i form av pris, själva produkten måste vara rätt. Och vad är rätt? Ja, om vi ser på vad som händer i vissa delar av världen (inklusive Sverige) så kan vi se vad som är fel… Att inte ha svart fiber som produkt är fel (dvs att enbart ha GPON, transmission och liknande är fel), och att inte dra tillräckligt med fiber är också fel. Det finns fall i Sverige där det dras enbart en fiber (en fiber, inte ett fiberpar) till varje hushåll, och det är rent förkastlig lösning. Den som hyr denna blir tvungen till vissa teknikval, och dessutom går det inte för hushållet att ha fiberpar till två olika leverantörer.
Nu kommer säkert vissa säkert säga att jag koncentrerar mig på helt fel lager i värdekedjan, och att det viktiga är att få en bra KO i nätet som kan erbjuda hushållen konkurrerande tjänsteleverantörer. Och ja, det är kanske bra, men för att vara ärlig, jag bryr mig inte det minsta. Huruvida det är en KO eller en traditionell Internetleverantör som aktiverar fibern spelar för mig ingen roll. Helt enkelt för att det i min modell alltid finns fiber att hyra om någon annan vill aktivera den, och konkurrera. En KO ska alltså kunna konkurrera på lika villkor med en traditionell ISP, och även med en annan KO, i samma nät. För att detta ska fungera måste naturligtvis den som äger svartfibernätet hyra ut fiber på så sätt att den som aktiverar fibern inte får exklusivitet. Det måste alltid finnas svart fiber att hyra.
Vän av ordning ska dock påpeka att jag inte tror det på många ställen i Sverige kommer finnas många aktörer som aktiverar fiber, men det är tex inte ovanligt att det i ett fibernät där en KO är dominant även finns en eller flera ISP:er som behöver hyra fiber till sitt eget nät, eller leverera Internetaccess till tex ett företag. Den tidpunkt då det visar sig om nätet är öppet eller inte (då det syns om en andra aktör kan hyra svartfiber) är nämligen dels då en enstaka kund vill ha leverans från en annan aktör eller när den existerande aktören helt enkelt inte klarar av att konkurrera längre, utan kommer bli ersatt. Under en övergångsperiod kommer då två aktörer (eller fler) finnas i samma nät.
En annan sak som vi ska komma ihåg är att kommunalt vatten och avlopp inte finns till alla hushåll i landet. Det skriks det inte om, men bredband däremot. Jag tror att vi måste acceptera att det finns olika zontyper, och att varje sådan zon måste hanteras för sig. Ett exempel på zonindelning skulle kunna vara så här:
Zon 1) Område där inkomst per hushåll för fiber överstiger produktionskostnad, och överskott kan användas för subventionering av Zon 3
Zon 2) Område där inkomst per hushåll för fiber matchar produktionskostnad
Zon 3) Område där inkomst per hushåll för fiber understiger produktionskostnad, men balans uppnås genom tillförsel av överskott från Zon 1
Zon 4) Område där imkomst per hushåll för fiber understiger produktionskostnad och kan bara byggas ut genom explicita subventioner
Zon 5) Område där det är extremt svårt att bygga ut fiber över huvud taget
Exempel på dessa zoner kan vara tex:
Zon 1) Flerfamiljshus i tätort
Zon 2) Relativt tättbebyggt villaområde
Zon 3) Glesbebyggt villaområde och gårdar som ligger i bysamhällen
Zon 4) Gårdar och enstaka hus som ligger ensamt på landsbygden
Zon 5) Övriga svårtillgängliga områden
Men ett byalag, kan inte de överbrygga de problem som finns tex med Zon 3 på egen hand? Jo, men det är i just fallet byalag extremt viktigt att hålla isär vad pengar kommer ifrån. Ett byalag som ser till att en investering av fiber görs måste se sig själva som ägare av fibern. Måhända med externa finansiärer, men mer om det strax. Denna ägare av fibern ska förutom att förvalta den också hyra ut den. Uthyrning av fiber går bara som jag tidigare nämnt att göra om kostnaden att hyra är (pga priser satta av STOKAB) c:a 50-150kr/hushåll och månad. Detta är den budget man har att ta tillbaka sina investeringar på. Och redan här går det att se om man behöver subventioneringar, extra tillskott av kapital från bybor redan innan första spadtaget tas, eller om man behöver en extern finansiär.
En extern finansiär kan naturligtvis vara samma part som aktiverar nätet. Och denna kan säga saker som att den kan göra delar av investeringen mot att den får långa avtalsvillkor vad gäller tjänster. MEN, det är fortfarande viktigt att hålla isär rollen som medfinansiär (under mycket lång tid, 20-30 år) och den som hyr fiber (2-års kontrakt). I det senare fallet betalar operatören till konsortiet som hyr ut fiber som i sin tur ger avkastning till de som investerat kapital i passiv IT-infrastruktur.
Jag kastar därför upp ett par frågeställningar som jag tycker man tittat för lite på:
A. Hur ska balansen beräknas mellan produktionskostnad per meter, och betalningsvilja som är per hushåll?
B. Hur ska avtal se ut där en part som främst är den som aktiverar nät anser sig ha önskemål om att gå in som medfinansiär av den passiva infrastrukturen?
C. Hur ska man göra beräkningar (och vem skall göra dem) vad som ingår i Zon 1-5 enligt ovan beskrivningar?
D. Ett byalag som inte har mycket kapital, hur ska de hitta kapital för att göra investering i passiv IT-infrastruktur, och hur ska avtal se ut mellan byalag (fastigheter – inte fastighetsägare) och de som tillför kapital?
E. Om säg 70SEK/hushåll är ett ok pris på hyra av svart fiber till ett hushåll, vilka är de övriga villkoren (antal hushåll som kan nås från denna punkt, värme, el etc)?
F. Hur ska avtal skrivas så man vet vem som kan använda passiv infrastruktur i ett avtalslöst tillstånd…
Sedan ska man dessutom se över hur man ska garantera att slutkunder får möjlighet att köpa tjänsten Internetaccess (till skillnad från bredband), men detta är en annan historia.