Det är mycket som kan sägas. Mycket kan samlas i mycket få ord. Energi. Samhörighet. Kraft. Men jag tänkte gå lite djupare för det är så många som redan skrivit om hur fantastiskt SSWC är – för det är det.
Som en gammal räv (får jag väl ändå kalla mig) som hållit på med Internet i Sverige så länge det funnits, men förstagångsbesökare på SSWC var jag både upprymd men samtidigt lite besviken. Nej, pga att jag höll på att bygga nätet som jag kommer beskriva i en separat text så hann jag inte gå på så många sessioner som jag önskat. Jag hann nog bara med att gå på tre faktiskt. Men SSWC är ju så mycket mer än sessionerna, så det blev också mycket prat. I små grupper. Och efter att ha lyssnat på en del andra om vad de tyckte om SSWC så är det just det lilla som verkar vara det som kom fram bäst.
Men vad är det då som jag hänger upp mig på? Djupet saknades ibland. Det var lite väl ofta jag fick känslan av att de som diskuterade hade levt under en sten någonstans och sa saker som naturligtvis baserade sig på vad den individen trodde hände. Men är det det som verkligen händer utanför Tjärö?
Tex lyssnade jag ganska noga på “Too big to fail”. Först för att jag kämpade med en trasslande ethernetkabel just där, men jag kunde inte låta bli att öppna munnen ett par gånger. Men sedan gav jag mig. Jag var ju egentligen koncentrerad på att fixa nätet. Ja, idén med diskussionen var helt rätt, men att det var så många som rakt av på allvar föreslog att man skulle lagstifta om att företag skulle ta backup på de data som användarna skapade?
Jag menar, vad är det annars i samhället där företag förbjuds att leverera vissa produkter och tjänster? De finns onekligen, men är ytterst få. Vi har i Sverige fri etableringsrätt, men kan kräva företag att upplysa på ett korrekt sätt om sina produkter. Detta för att stärka konsumentskyddet, och för att skapa en bättre konkurrenssituation och helt enkelt underlätta för de marknadsekonomiska krafterna att verkar på sådant sätt som det var tänkt.
Att då hoppa över detta marknadsekonomiska tänk och direkt gå till reglering implicerar för mig minst lika stort misstag som när politiker säger att man ska stänga av sociala media för att lugna situationen vad gäller kravallerna i England. Uttalanden som f.ö. uppskattades i Beijing men tex inte i Sverige av vår Utrikesminister.
Jag hade, och kanske ledaren för sessionen, hoppats att vi skulle på sessionen diskutera hur vi med gällande mekanismer ska kunna få fram för konsumenten korrekta produkter. Inte att vi helt plötsligt skulle flytta från ett marknadsekonomisk baserad ekonomi till en av staten med lagstiftning kontrollerad företagsamhet.
Jag menar, det klagas på kaklagen och viss annan lagstiftning samtidigt som det i sessioner som denna frågas efter lagstiftning. För mig hänger det inte ihop.
Ok, vad skulle man gjort då?
På 10.000 meters höjd håller jag med om att det finns ett problem här. Köparen av tjänster har blivit för svag. Det är ingen bra balans mellan konsument och leverantör, och det i sin tur beror på svag konkurrens. Man kan enbart välja mellan att använda Facebook eller Twitter eller Google från dessa tre leverantörer. Om vi tittar på andra tjänster såsom mail, chat (jabber), telefoni (SIP) etc så kan vi dels välja om vi vill använda tjänsten. Dels kan vi välja vilken leverantör som ska leverera tjänsten till oss.
Att vi inte kan göra det med Facebook beror naturligtvis på att det inte är en öppen tjänst. Det finns bara en leverantör. Javisst, det finns vissa API:er med vilka man kan kommunicera med tjänsten, men tex kan inte Google starta en Facebooktjänst som interopererar med den som Facebook levererar. Eftersom det inte finns någon konkurrens så finns det inget incitament för Facebook att producera en tjänst som är annorlunda. Med annorlunda prissättning, backupstrategier eller liknande.
Sessionen om “Too big to fail” trodde jag därför skulle handla om hur vi ska göra i den situation vi nu är i. Där det skapas tjänster som inte är interoperabla. Som inte stämmer med den arkitektur och det tänk som vi hittills använt på Internet. Vi ska dessutom komma ihåg att det är denna typ av inlåsta, slutna system som samlar på sig användare som är de som värderas högst på börserna. Börser som samtidigt för många andra företag som accepterar konkurrens värderas till en spottstyver.
Konsumenterna vill alltså egentligen ha konkurrens, men aktiemarknaden önskar inte konkurrens.
Är det där det krävs lagstiftning? Jag hörde inte den typen av resonemang, för det är för mig ett ganska stort steg från att identifiera en trasig icke-fungerande marknad till att kräva reglering. Finns det inte andra sätt? Kan verkligen inte kunderna till Facebook, Twitter och Google ställa krav? Har man helt gett upp?
Och var är initiativen till att skapa distribuerade sociala nätverk där jag dels kan välja om jag vill använda tjänsten, dels kan jag välja vem som ska driva den åt mig. Eller så kanske jag kan driva den själv, på min egen server, på min egen IP-adress.
Ja, det finns några sådana, men det skrivs inte om dem. Varför inte det? Och om det inte skrivs om dem, hur ska aktieägarna våga kasta in pengar när hela börsmarknaden verkar ha låst fast sig vid att vi inte ska ha konkurrens, och att vi inte ska leva i en marknadsekonomi.
Är det inte ganska lustigt, en börs som egentligen bygger på att det starkaste företaget ska överleva. Eller är det inte så?
Nästa år (för det blir väl ett sådant) ska jag verkligen engagera mig i innehållet på SSWC. Och inte bara vara åskådare som idag. Speciellt vad gäller detta med konsumentmakt, konkurrenssituationer, lagstiftning och hur det hänger ihop med stabilitet, riskbedömning, öppenhet och – vad jag tror kan vara den europeiska versionen av förändringarna i Arabvärlden.
Vem använder Orkut idag förresten? Eller AltaVista?