I dagens Computer Sweden beskrivs det i en artikel hur offentlig sektor inte vill släppa ifrån sig information. Det är Peter Egardt på Stockholms Handelskammare beskriver hur illa det är med implementationen av det s.k. PSI-Direktivet. En annan artikel beskriver hur Transportstyrelsen ville ha en hel del pengar för rådata. Mer pengar än vad utvecklarna räknat med.
Redan hösten 2008 beskrevs det i Dagens Juridik hur Sverige fått bakläxa vad gäller implementation av direktivet, och dagens artiklar visar att det fortfarande inte hänt någonting alls.
Man ser också i en av artiklarna hur SMHI erkänner att de misslyckats med att sälja information. De fick under förra året in en miljon kronor på att sälja väderdata. Tjänster som vackertväder.se hämtar information från yr.no (ett samarbete mellan NRK och Meteorologisk institutt) i Norge istället för att hämta det från SMHI. Eller snarare, de hämtar data gratis från SMHI genom att få den från Norge. SMHI säger att de kan släppa information “kanske om ett par år”. Jösses!
Att få data från offentlig sektor har i de länder där det är möjligt varit extremt lyckosamt. Organisationen med informationen behöver inte utveckla några tjänster, det skapas konkurrens på marknaden vad gäller förädling av data, och mängden innovation generellt har fullkomligt exploderat.
Men även PSI-direktivet är urvattnat, och om sedan länder som Sverige inte ser till att det implementeras så har det i praktiken ingen verkan alls. Så frågan är vilka som inte vill ha det?
Jag tror det är ganska enkelt. Myndigheter är satta att vara uppdragsfinansierade. De gissar optimistiskt att de tjänar pengar på att förädla sin information, men då de tjänster som de hittar på är av så usel kvalitet är enda möjligheten för dem att överleva att förhindra att det finns konkurrenter. Alltså måste en myndighet se till att ingen annan än de själva kan förädla informationen.
Redan på slutet av 90-talet försökte jag få data från SMHI, men det gick inte. Det var till och med så pass illa att SMHI vägrade flytta information från sina webservrar till de servrar som vi hade på Tele2. Något som andra (tex TT) inte hade problem med. Vi hade ju köpt rättigheter att återpublicera informationen. Detta gjorde naturligtvis att när förbindelsen mellan våra kunder och SMHI inte fungerade så kunde inte kunderna få upp vår websida. Sådant beroende som sänker robusthet och därmed tilltro till tjänster i allmänhet och Internet speciellt.
Dagens läge är därför att myndigheter utvecklar tjänster som ingen vill ha, baserat på information som ingen annan kan komma åt. Så snart motsvarande information finns tillgänglig (ofta av mycket sämre kvalitet) exploderar antalet tjänster, som dessutom är extremt populära. Ingen vinner på det, förutom den avdelningen hos myndigheterna som utvecklar de tjänster som ändå ingen vill ha.
Nu är det dags för regeringen att verkligen ta tag i detta. Hur svårt kan det vara att se till att data släpps. De avdelningar hos myndigheterna som idag förädlar information kan fortsätta förädla information. De (få) kunder de har ska naturligtvis inte bli av med sin leverantör.
Sedan kan marknaden visa om den ena eller andra tjänsten kommer överleva. Men offentlig sektor ska se till att information som tjänster baserar sig på skall vara trovärdig och sann.