Eurpaparlamentets och Rådets Direktiv (EU) 2016/2102

25 januari håller Näringsdepartementet ett informationsmöte relaterat till den Svenska implementationen av Eurpaparlamentets och Rådets Direktiv (EU) 2016/2102. Jag är besviken på det direktivet av ett par olika anledningar och hoppas den svenska implementationen kan bli tydligare än direktivet.

Först och främst är jag bekymrad över att begrepp som robust och tillgänglig tagits över av de frågor som detta direktiv behandlar, nämligen möjlighet för alla att kunna tolka den information som man hämtar. Det har att göra med speciellt möjlighet för personer med funktionshinder att ta del av information, och i många fall deras möjlighet att använda verktyg som hjälper dem.

Termerna hade tidigare enbart att göra med nåbarhet, att få informationen över huvud taget. Det som nu har hänt är att begreppen inte bara utökats utan möjlighet att kommunicera är helt borta. Jag frågar mig stillsamt hur man ska kunna tolka information som man inte ens får.

Jag hoppas Regeringen gör det tydligt vem som ställer krav på nåbarhet, och hur dessa krav implementeras.

Den andra faktorn som är extremt bekymmersam är att 2016/2102 refererar till Förordning (EU) nr 1025/2012 när man definierar termen standard. Detta fungerar inte då denna Förordning enbart accepterar formella standarder när de använder termen. I artikel 2 skrivs det:

  1. standard: en teknisk specifikation som antagits av ett erkänt standardiseringsorgan för upprepad eller fortlöpande tilllämpning, som inte är tvingande och som tillhör någon av följande typer:

  2. internationell standard: en standard som antagits av ett internationellt standardiseringsorgan,

  3. europeisk standard: en standard som antagits av en europeisk standardiseringsorganisation,

  4. harmoniserad standard: en europeisk standard som antagits på grundval av kommissionens begäran för tilllämpningen av unionens harmoniseringslagstiftning,

  5. nationell standard: en standard som antagits av ett nationellt standardiseringsorgan.

Notera att detta exkluderar resultat från tex IETF, W3C och liknande organisationer. Vilket är problematiskt då flera av protokollen som man måste hänvisa till är definierade av IETF, och flera av de webbaserade kravställningar är framtagna av W3C.

Låt oss hoppas den svenska implementationen inte är lika begränsande i vad som anses vara en standard.