Varför SAS är svårt att driva effektivt

Jag vet inte om jag börjar bli gammal, bakåtsträvare och bitter, men jag tror dessa åsikter beror på att jag rest alldeles för mycket i mitt liv. Jag började flyga utomlands på allvar 1992, och har sedan dess passerat en miljon poäng på åtminstone två flygbolag samtidigt som jag senaste två åren rest med tåg i Sverige varje vecka.

Det ger en del erfarenhet. Man lär sig hur saker fungerar, och ser detaljer i hur saker kunde förbättras. Det som förvånar mig är att de som arbetar på dessa resebolag som producerar en enda tjänst, att flytta sina kunder, uppenbarligen inte ser samma saker. Eller också missar jag kapitalt vad som är problemet. Men det tror jag inte.

Tag SAS som exempel. Senaste veckorna har jag flugit till USA två gånger, och en del i Europa. På resor till och från USA försöker jag alltid uppgradera till business class. Det fungerar för det mesta, men ibland går det inte. Inte för att det inte finns plats, utan för att någon SAS-anställd, alltid på flygplats i USA, får för sig att jag inte kan uppgradera. Det verkar nämligen finnas en regel som säger att man inte kan uppgradera om man beställt specialmat. Japp, jag har “laktosfri mat” i en av de profiler jag har, men SAS-personal jag pratat med på CPH säger att det inte ställer till med problem. Och de flesta på SAS verkar tycka så, men inte alla.

Alltså kan jag uppgradera för det mesta, om SAS personal tycker jag kan göra det. Godtycklighet. Inte riktigt vad man önskar sig när man reser.

Alternativet skulle naturligtvis vara att inte beställa specialmat, men det skulle innebära att man de få gånger man får mat nuförtiden skulle få mat man inte kan äta.

Javisst ja, jag skulle påpeka att senast i Washington när jag inte fick uppgradera så sa dessutom denna person från SAS att om jag hade beställt vegetarisk mat hade uppgradering fungerat, för den maten kan man alltid ge till något barn.

Kanske också ska säga att när jag väl satt i ekonomiklass så hittade de inte min mat, så jag fick normal mat ändå – först – men efter 1,5 timmar kom de och sa att de hade hittat min mat.

Idag, när jag ska flyga CPH-MUC så blir det trassel vid säkerhetskontrollen. Den som SAS skryter om är så bra för oss som har guldkort. Då jag vet att säkerhetspersonalen har kortläsare som ibland inte fungerar, så man måste gå och hämta ut boardingkort, så var jag duktig och skrev ut boardingkortet innan jag åkte till CPH. När jag sedan kommer till säkerhetskontrollen vill naturligtvis SAS personal (som kontrollerar att man inte tjuvar och går där även om man inte har rätt till det) se mitt guldkort, trots att jag ger boardingkortet, och trots att det på boardingkortet står att jag har guldkort. Jag stoppar då ner boardingkort, och bär på guldkortet, då det uppenbarligen var det som de ville se.

Fem meter senare ska säkerhetskontrollen kontrollera samma sak. Man står med famnen full med saker, kön är lång så man har varit duktig och förberett. Lämnar över guldkortet. Vad händer då? Jo, de säger att kortet inte gäller, utan jag måste visa boardningkort. Men, säger jag medan jag lägger ifrån mig alla mina saker och hämtar fram boardningkortet SAS där borta sa att det var kortet jag skulle visa denna gång och inte boardningkortet. Mannen som var vänlig och kollade boardningkortet bara skakade på huvudet. Vet inte om han tyckte jag eller SAS-personalen var korkad. Antingen båda.

När jag sedan kommer till SAS Lounge visar jag guldkortet, och bara väntade på att de skulle be om boardningkort där också, men det gjorde de inte.

Så, total slumpmässighet. Ingen ordning. Inga regler. Det kan inte vara många ankor som står på rad där inte. Massvis med personal (som alla pratar med varandra och inte med kund) som administrerar denna kalabalik och oordning som hela tiden uppstår.

Nu ska det bli intressant att se vad jag ska visa upp vid gate. Jag tror det är boardningkortet, så jag kör med det.